Phalene

För några år sedan fick jag erbjudande om att ta över en omplacerings hund av rasen Phalene. Just då var jag tvungen att tacka nej av olika anledningar.
De senaste veckorna har jag börjat tänka på detta igen och kan känna att jag ångrar mig lite.
För vist vore det underbart med en hund som håller en sällskap på de långa promenaderna ❤

Maria! Hon kan sitt jobb.

Så va de dax för barnen att klippa sig.
Å vi vänder oss självklart till Maria.
Barnen blev nöjda över frisyrerna och deras små färgfigurer som hamnade i håret oxå.
Prinsen va meeeer än imponerad över sin blåa blixt, så på väg ifrån klippoteket säger han.
- den där Maria, hon kan sitt jobb hon.
Så Maria om du läser detta, då skall du veta att här finns det en pojk som är väldigt impad över att du kan göra blåa blixtar i håret. Tack! ❤

En varm vind

Cirkeln ska slutas, det har jag kvar
Vi ska enas I jorden jag, och min far.

Min pappas urna är nu på plats.
Idag var hans urnnedsättning och jag hade bestämt sen tidigare att jag ville inte närvara. Dock 3 timmar efter åkte jag dit, när jag väl står där blåser det en varm vind runt mig och jag får en känsla av att nån vill säga mig något.
De enda jag hör är
- jaja de ordnar sig, jag har fixat detta nu, de enda ni behöver göra nu är att va lyckliga.
På något vis va jag inte ledsen längre utan snarare hade fått känslan att någon sparkat mig i arslet och i mot rätt riktning.

Tack pappa! För här skall jag göra mitt bästa för att vara lycklig.
Älskar dig! Då, nu och för alltid.

Daylight

Vaknade imorse av full energi, nästan som om det flugit in genom fönstret i natt.
Någon har nog besökt mig i natt och fått min själ att förstå att inte faaaaaaan är de dax att ge upp riktigt än.

Familj! Vänner! Man behöver inte börja på en måndag, vakna! Ta och öppna ögonen och andas, dagsljuset lyser in även fast det kan vara lite mulet.

(Påminn mig gärna när jag glömmer detta själv :-D )

Ruiner

När allt har tystat, när alla ord har sagt sitt. Då ser man vad hårt ord sätter sina spår.

Under några dagar nu har jag inte riktigt varit mig själv.
Har känslan utav att hur jag än kämpar, så kommer det alltid ytterligare en käpp i hjulet.
Varje morgon öppnar jag ögonen och hoppas på att få njuta av hur fridfullt livet skall va.
Inser att dagarna går och nånstans känner jag att jag styr inte vart jag är på väg längre.
Livet försvann från min bror.
Cancern tog min pappa, ödet verkar styra samma väg för min mamma.

Här om dagen satt jag med min syster och säger helt apropå
- nån gång vill jag nog bli gift
- varför! Frågat hon
- min familj försvinner ifrån mig och jag vill inte bli själv. Då kanske man kan bli ingift i en ny i stället. Säger jag
Men jag vet att innerst inne finns det aldrig nån som kan ta mina föräldrars plats.
Men mitt hjärta är i ruiner och jag vill så gärna se att nånstans går de att bygga ihop det igen.
Nånstans, någon gång.