Jag är ingen idiot, jag har bara ett stort synfel

Har alltid haft problem med synen, men inte så de ställt till några problem, inte så länge jag har glasögon eller mina linser i. Men i kväll har jag nog lite av ett problem. Jag läser godnatt saga för lillfia, lägger mina glasögon på stolen bredvid sängen, jag råkar somna till samtidigt som hon och när jag vaknar reser jag mig upp och välter stolen som glasögonen ligger på. 

På grund av detta finner jag inte glasögonen, skall nu tillägga att min styrka på glaset är -7.50, de betyder att skulle jag möta en människa, så skulle jag vara tvungen att stå näsa mot näsa med personen för att se vem det är.

Så jag finner inte glasögonen, men om eländet ändå kunde sluta där. 

Jag bestämmer mig för att känna mig fram längst väggen fram till toan för att leta reda på linserna. Då de helt plötsligt knackar på dörren. Helvete! Tänker jag och bestämmer mig för att skynda mig att öppna så inte mina barn vaknar ( om de skulle knacka igen ). Jag känner efter vart dörrhandtaget är och av ren vana tittar jag i titthålet i dörren, men till vilken nytta då, jag ser ju ingenting, allt är ju suddigt.

Då kommer de en tanke, tänk om de är en mysko person som står där ute, nån som jag absolut inte borde öppna dörren för. Hmmmm jag bestämmer mig för att ropa ut genom brev inkastet 

- vem??

- din granne.

Ok, nu börjat jag känna mig lite dum, jag kan ju inte fråga - vilken granne då, han ser ju att jag har ett titthål i dörren till råga på allt.

Så jag öppnar dörren.

- hej, säger jag och stirrar blint rakt fram där jag tror mig se några suddiga ögon.

-hej, jag råkade få ett brev i min brevlåda idag som kommit fel, de va till dig.

Han sträcker fram brevet, varav de enda jag ser ä något suddigt vit, som jag så försiktigt som möjligt försöker få tag på.

- behöver du hjälp med något? Frågar han mig.

- nä de är ingen fara säger jag, å försöker åter igen finna vart hans ögon sitter. Han lägger brevet i min hand och vi säger hejdå. 

Jag stänger sakta dörren och funderar på vilken av grannarna va detta? 

Av ett rent under hör jag dörren smälla igen över mig och inser vem de va.

Så nu undrar jag för att inte de ska tro att de är nån jädrans psyko brud som bor här så måste jag nog gå upp å förklara mig.

Vad sägs om : Hej, jag är ingen idiot, jag har bara ett stort synfel :-D

Lyckligt slut.

Jag verkligen älskar lyckliga slut.

När man sitter där å har tittat igenom en film och får en känsla av glädje, av att de äntligen funnit varandra eller att de goda besegrade de onda eller oxå att va stark hon/han va som tog sig igenom de där.

Detta är visserligen bara på film eller?

Jag tror vi människor får våra lyckliga slut vi oxå, kan vara när du lägger huvudet på kudden i slutet på en lyckad dag och vaknar upp dagen därpå och inser att de är nu de börjar.

De bästa slutet av dem alla är väl när vi sluter våra ögon och somnar med ett leende på läpparna. De är de jag kallar för ett lyckligt slut.

God natt ( hoppas ni har fått ett lyckligt slut på eran dag ). För här sover vi (jag, prinsen och lillfia) med ett leende på läpparna.

Onsdagens samtal

Vad pratar ni om med era nära å kära?

Ett helt vanligt onsdags samtal i telefonen med min mamma, handlar om de små jävlarna.

Tumörer, cancer kan bli ett vardagligt samtalsämne här. Jag blir inte deppig på någotvis, jag tycker de är en befrielse att kunna ta ett samtal om hur de små jävlarna skall försvinna. Hoppet och tron om att de till slut skall strypas och förintas, gör att de blir en lättnad om att framtiden är ljus.

Under samtalet har vi löst alla värdsliga problem eller våra problem, som de små jävlarna ställt till med.

Imorgon hoppas jag på ett nytt samtal från min mamma, där beskedet blir av den bättre sorten.

Att vi genom ett helt vanligt onsdags samtal  har förintat all cancer, de ä väl ändå de bästa samtalen man kan ha. Nu håller vi bara tummarna att samtalen fortsätter i bra många år framöver.

Vi fortsätter kämpa.

Så vad har era onsdags samtal innehållit? 

Älskad

4 januari 2013 va dagen då begravningen för min pappa va. Ett år senare tog jag med mina barn till stället där han är begravd. Vi skulle lämna blommor, men väl där springer prinsen fram till stället där min pappa och min bror ligger.

( har försökt förklara för barnen att min bror och pappa ligger begravda där tillsammans och att man går dit för att lämnar blommor för att de ska veta att vi älskar dem)

- mamma, jag tycker vi tar med blommorna hem, säger prinsen.

-varför?

- jo, för jag älskar dig och vill att du ska veta de.

Blommorna fick följa med hem, de står nu på mitt köksbord, som ett tecken på att de finns två små änglar som älskar mig.

Åren rullar på, saknaden är stor, men de gör de så mycke enklare att gå framåt när man vet att man är älskad.